Jag fattar inte idag när jag träffade dig att det var som att vi inte kände varandra,eftersom dumma jag
hade föreställt mig att vi skulle vara lika nära varandra som alltid. Men så var inte fallet ,
vi snackade ju knappt, efter att ha stått så nära varandra och sen blivit såhär, det är tragiskt

Jag måste nog erkänna att jag tyckte om dig mer än vän, kanske därför jag saknar dig så
och jag ångrar  att  jag sa att vi bara skulle vara vänner, och jag ångra att jag inte stoppade
dig när du försökte gå vidare.

Det hann bara gå 2 veckor innan jag insåg
att jag hade valt fel men då hade du redan öppnat dig för någon annan.
Är du lycklig nu så får väl jag bara acceptera allt,men alla är vi egoistiska mer eller mindre
och vi vill ha det mesta för sig själv. Men sen när det gäller att släppa taget om någon
det är som att klippa ens fågel vingar och se på när den försöker flyga men kan inte flyga.
När jag insåg att våran vänskap i stort sätt var över var det som med den dära fågeln

Du var den jag hade för att ta mig fram i livet var och nu när du är borta är det hopplöst

- jag vet att känslan komma gå över eftertiden,men när man just har ramlat och skrapat knät
 gör det som ondast,men när man renar såret och sätter ett plåster på det så känns det genast bättre
 det gäller bara för mig att hitta vattnet och plåstret och gå vidare..